Randomnesss

 

Jag tror inte som berättelsen antyder att kärleken är ett trick som gudarna/”någon”/ Vi /Gud har lagt över människan för att underhålla gudarna/Gud/oss själva. Utan jag tror att kärleken är den enda meningen till detta kaotiska och kampfyllda liv som vi har. Det är det enda som man kan ha tillit till när allting annat är så osäkert. Kärleken har, är och kommer alltid vara vår kompass när vi står i mörkret och inte hittar tillbaka till ljuset. Jag personligen vet inte om livet är större än döden, för eftersom jag är religiös så tror jag på ett efterliv, dock tror jag stark på att kärleken är mera än vardera. Kärlek existerar utanför tid och rum och lever kvar – lika osynligt som vinden men lika kraftfullt som en orkan- efter vår bortgång hos de som stod oss nära och älskade oss i form av minnen, lärdomar och berättelser.

 

Låt oss bolla med iden att Gud existerar, eller någon högre makt än människan existerar.  Många menar då att Gud/den högre makten måste antingen hata oss eller vara död, för det är för många människor som förlorar sina käraste, vi utsätts för alltför mycket lidande helt enkelt. Jag kan inte svara på dödsdelen, för hur kan jag argumentera att Gud lever när jag inte ens kan bevisa Guds existens. Dock har jag ett mottargument till ”hatdelen”, jag tror inte att Gud hatar oss för annars skulle Gud inte gjort människan så modig. Att chansa med våra hjärtan, att ge vårt hjärta till någon och med det risken att bli sårad. Att ta ett steg mot det ökänd med sitt hjärta och riskera att få sitt hjärta krossat i miljontals småbitar är nog en av de modigaste sakerna man kan göra. Att känna med sitt hjärta istället för med sin hjärna och inte bry sig om vad folk ska tro, att säga och visa ”det här jag” och hoppas att personen kommer älska dig för det, är självaste definitionen av modighet enligt mig. För utan kärlek är våra liv bara levda, inget mer och inget mindre.

Kärlek såsom livet är inte enkelt, och såsom livet måste du kämpa för kärleken. För när du väll har funnit kärleken och du har levt med den så kommer du inse att den inte går att ersätta. Den är ovärderlig. Den är ren. Den går inte att köpa, byta till sig eller förlora i värde. Den är perfekt i sig själv, även om personen i fråga är långt ifrån perfekt. Och det är där skrattet kommer in i bilden. Att kunna skratta åt varandras misstag och olikheter anser jag är en av de mest underskattade förmågorna man kan besitta. Att finna humor i vårt missnöja, i våra misstag, i våra olyckor och i våra olikheter är någonting vi alla borde sträva efter. Försök inte få din partner att bli mer likt dig och ditt sätt att tänka, utan spåra i era samtal, diskutera vilt och sen skratta åt det! När du har kärlek i ditt liv och denna kärlek är besvarad vill du inte sova och drömma dig iväg, eftersom för första gången är din verklighet så mycket bättre än dina drömmar. Och om det sista ni gör är att skratta så kommer ni med all trolighet vakna upp med ett leende på era läppar, och kan man starta en dag bättre än så?¨

 

 

Det finns en otroligt gammal och kort historia som har överlevt genom århundraden, den är nog lika gammal som självaste ämnet berättelsen handlar om, men berättelsen har genom århundradens gång modifierats för att passa tidsepoken man lever i. Första gången jag hörde den var jag 7 år och jag gillade berättelsen utan att riktigt förstå dens kärna. Jag var ung och förstod inte komplexiteten som berättelsen handlade om. Andra gången jag hörde berättelsen var jag 16 år. Berättelsens uppbyggnad och formulering var inte densamma, men jag insåg snabbt att det var samma berättelse som jag hörde när jag var 7år. Berättelsens budskap var densamma, och jag var nu lite äldre och kunde förstå och relatera till berättelsen lite mer. Fortfarande hade jag inte levt tillräckligt länge eller ”mycket” för att ”känna” berättelsens budskap. Det skulle dröja 6 år innan jag skulle höra denna berättelse för tredje gången.  Den sista gången jag hörde den vart jag ställd, jag vart förbluffad. Inte för självaste berättelsen men för de tankar och funderingar som denna berättelse förde med sig, tankar och funderingar som varken den 7åriga eller 16åriga mig hade tänkt på i samband med berättelsen.

 

Det är en berättelse om de grekiska gudarna. De grekiska gudarna var uttråkade och för att minska deras uttråkning så uppfann de människorna, men de var fortfarande uttråkade så de uppfann kärleken. De såg människan falla i kärlekens hål och klättra ut ur den för att sedan falla tillbaka i hålet. De såg människan göra irrationella och känslomässiga handlingar i kärlekens namn och de var inte längre uttråkade så de valde att testa på kärleken själva. Och till slut uppfann de grekiska gudarna skratt, så att de kunde stå ut med allt som kärleken förde med sig.

 

De insikter som jag fick den tredje gången jag hörde berättelsen var oavsett vem du är, oavsett hur mäktig och oberoende du tror att du är, så är du i behov av kärlek och hur framgångsrik du än är, hur högt i toppen du har nått så betyder det inget om det inte finns någon i ditt liv som du kan dela denna framgång med. Men kärlek är inte alltid enkel att hitta eller behålla om du inte inser värdet av kärleken, och är bredd att kämpa för den. Speciellt när den möter hinder, för det kommer den göra, för det är livet. Livet är tufft och ibland smutsigt, du kommer falla om och om igen, du kommer möta motgångar, och du kommer sällan få exakt det du vill ha. Livet är en kamp, det är en vacker kamp, men det är likväll en kamp, och jag skulle säga att det är kärleken som är bensinen i livets hjul som får oss att kämpa vidare. Det kan vara kärleken vi har till oss själva, kärleken till vår familj/släkt/vänner, kärleken vi har till vår tro eller det kan vara kärleken vi har till vår partner. Själv tror jag att det är en kombination av alla dessa.

 

Men synen på kärlek är otroligt olika och hur vi förhåller oss till kärlek varierar kraftigt från individ till individ. Vissa har ett mer pessimistisk förhållningssätt till kärlek, där de ser mer kärlek som ett trick, ett trick som har lurat människor att tro att vi behöver kärleken, där kärleken försvagar människan, eftersom vi fattar beslut med vårt hjärta istället för hjärnan. Tricket som får oss att sätta andra i första rum och gör oss ibland blinda för objekten av vår kärlek. Tricket som gör att vi förlåter den som har en plats i vårt hjärta för nästan vad som helst. Tricket som gör oss beroende, svaga, irrationella och dumma. De tar avstånd från kärlek eller till och med är rädda för kärleken, eftersom de vill inte förblindas eller försvagas.  Jag motsäger inte dessa påståenden. Kärleken får oss att bli mer irrationella, där vi sätter hjärtans känslor mer i centrum än hjärnans rationella tankar, vilket gör att vi har lättare att bland annat förlåta och se människor utifrån ett mer positivt ljus. Dock skulle jag vilja säga att ha kärleken i sig för att förlåta och gå vidare med sitt liv måste nog vara en av det mest värdefulla egenskapen man kan besitta. Att inte gå runt och känna agg mot människor i sin omgivning, att inte gå runt med en ryggsäck av hat eller lägga ner den energin man har på negativa känslor och tankar måste nog vara den mest frigörande känslan man kan känna. Att vara medveten om en persons negativa sidor men älska den ändå för du värderar hennes/honoms goda sidor och egenskaper högre är inte blindhet utan det är gåva. Att kunna se en människans godhet, även när andra personer eller personen själv har svårt att se den är en gåva som inte ska underskattas eftersom den är byggd på ren kärlek, vilket är tro, tro på människans grundläggande godhet.

 

 

 

Staten borde endast representera en fristad/andrum, där eleverna kan fritt och neutralt få tillgång till kunskap gällande olika religioner utan partisk utformning och där interaktionen med elever från olika religiösa, sociala och ekonomiska bakgrunder står i centrum. Denna tankesätts förstärks av Marita Ulvskog (2007), partisekreterare för socialdemokraterna, som finner liknelser mellan ”barnfängelser” och religiösa friskolor, och menar i artikeln ”Religiösa friskolor isolerar barnen” (2007) att staten inte ska vara en medverkande aktör i detta. Religiösa friskolor menar Marita Ulvskog (2007) stänger in och isolerar eleverna från resten av samhället och andra elever. Ulvskog (2007) förespråkar skarpare kontroll och anser att det inte räcker med att Skolverket kan med omedelbar verkan stänga ner de friskolor som inte håller måttet, utan tar det ett steg längre och säger att staten ska dra tillbaka deras ekonomiska stöd till dessa skolor

 

Motargumentet till att staten inte ska vara delaktig i finansieringen av religiösa friskolor finner man bland annat i artikeln ”friskolor gör barn trygga” skriven av Mikaela Valtersson, Yvonne Ruwaida och Mats Pertoft, 2006. Där de menar att när staten slutar ge ekonomiska bidrag till religiösa friskolor upphör samhällets kontroll och insyn, samt ökar risken för att barnen utsätts för godtyck. Vilket också medför att de religiösa friskolorna måste söka finansiering hos andra bidragsgivare, vilket i sin tur gör att dessa skolor hamnar utanför statens krav- och regelverk och staten kan inte på samma sätt följa upp om exempelvis undervisningens innehåll håller den svenska standarden.

Dock med detta motargument lyfter de omedvetet fram ett av de stora problemen med religiösa friskolor. Vilket är att man faktumet att aldrig riktigt vet vad de lär ut inom klassrummets väggar. Hur talar de om en annan religion samtidigt som de försöker lyfta fram att exempelvis Kristendomen är den enda rätta religionen? Ja de informerar eleverna om Big Bang teorin, vad homosexualitet är, vad en ateist ” tror” på. Dock är inte frågan om de informerar om dessa områden (för det måste de göra för att uppfylla skollagen) lika mycket som frågan är: hur de underviserar om dessa. Exempelvis en kristen skola lär eleverna om Islam, men vad säger dessa lärare utöver exempelvis de fem grundpelarna som Islam bygger på? Viket innefattar bland annat bön, ge pengar till välgörenhet och erkänna att det finns endast en Gud. Skolan är som sagt kristet utpräglat vilket betyder i grund och botten- oavsett om skolans ledning vill erkänna det eller inte- är målet att eleverna ska bli troende och praktiserande kristna. Så hur kan de tala jämställt, tolerant, opartiskt och rättvist om alla religioner och teorier, inklusive de religioner, teorier och synsätt som strider mot den kristna tron? Vi kan inte heller utesluta att det bara är ledningen som har ett religiöst syfte utan även de individuella lärarna kan influera eleverna mot riktningen som läraren anser är den ”rätta”, där kunskapen är ”vriden” för att passa skolans synsätt, en form av hjärntvätt kan man säga. Jämtställdhet, tolerans, öppenhet och rättvisa är huvudpelarna till skapandet av det trygga och fria Sverige och om inte skolorna inte länge står för att lära ut dessa element hur ska vi kunna bibehålla de värderingar, ideal och den höga demokratiandan som Sverige är så känt och älskat för?

I artikeln ”friskolor gör barn trygga” skriven av Mikaela Valtersson, Yvonne Ruwaida och Mats Pertoft, 2006, menar de att en bra skola är en skola där en tjej som bär slöja kan känna sig trygg och bekväm i sin religiösa identitet och bland annat därför är religiösa friskolor något önskevärt. Dock vill jag kontra detta med att säga har vi inte som samhälle misslyckats när vi måste bygga skolor i syfte att få elever med religiös bakgrund att känna sig delaktiga och trygga? Där de känner att de måste fly från kommunala- och sekulära skolor till religiösa skolor. Är verkligen lösningen till trygghet och delaktighet att isolera dem från andra elevgrupper med andra bakgrunder? Hur ska de någonsin känna sig delaktiga och trygga i samhället som stort - utanför de religiösa skolornas väggar - om de inte har kontakt med andra grupper? Jag håller delvis med det som står skrivet i artikeln ”friskolor gör barn trygga” skriven av Mikaela Valtersson, Yvonne Ruwaida och Mats Pertoft, 2006, om att den viktigaste integrationsprocessen är inte den i förhållande till skolan och samhället, utan den emellan skolan och elevens självständiga liv. Dock vill jag lägga till att det är i inom klassrummets väggar man har konakt med olika elevgrupper som i sin tur speglar befolkningssammansättnig i samhället. Samt genom att inte låta eleverna få tillgång till att lära känna dessa elever och få en inblick i hur de förhåller sig till livet, samhället, världen etc mister dem de verktyg som krävs för att de ska kunna orientera sig i samhället och kunna vara öppen för andra människor med andra livsåskådningar/ideologier/bakgrunder etc. Hur ska vi kunna leva upp till tanken om solidaritet, jämställdhet, demokrati och tolerans när vi isolerar oss från varandra istället för att ta lärdom av varandra?

Avslutningsvis vill jag framhäva att jag håller med Mikaela Valtersson, Yvonne Ruwaida och Mats Pertoft (2006) att mottsatsen till ”frihet” ger till följd i utanförskap, fientlighet och konfrontation. Dock menar jag att det är viktigt att vi ständigt frågor oss vems frihet talar vi om? Föräldrarnas rätt att välja skola till barnet eller barnets rätt att själv ta ställning till om han/hon vill gå på en religiös skola. Jag är inte helt emot religiösa friskolor, så länge det är eleven som fattar beslutet att börja där, för det är elevens frihet att kunna välja att gå på en religiös skola om han/hon så vill det. Dock för att eleven ska kunna fatta det beslutet krävs det att eleven har uppnått en viss kunskapsmognad, där eleven vet att det finns olika valmöjligheter och har kunskapen om att det finns olika livsåskådningar. Med detta i bakhuvet kan eleven inträdda en religiös skola med de verktygen som han/hon har fått från de kommunala skolorna, vilket är bland annat kunskaper om mångfald samt har utvecklat ett kritiskt tänkande.

Referenser:

- Mikaela Valtersson, Yvonne Ruwaida och Mats Pertoft,”Religiösa friskolor gör barnen trygga” 2006: http://www.expressen.se/debatt/1.351813/religiosa-friskolor-gor-barnen-trygga

- Lena Ringqvist , ”Religiösa friskolor är farliga” (2005): http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_409241.svd

- Marita Ulvskog (2007), ”Religiösa friskolor isolerar barnen”: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_18268.svd

Jag har alltid reflekterat kring hur mycket religion har format vårt samhälle och de starka diskussionerna som religion väcker hos folket, trots faktumet att Sveirge anses vara ett sekulariserat land. Men Sverige är inte så sekulariserat så många tror, jag menar större delen av lagboken är kristen präglad, vår kultur är religöst påverkad, som tex synen på kvinnans och mannens roll samt de växande religiösa friskolorna som upprättas. Jag fick en uppgift av Uppsala Universitet att välja bland olika artiklar och motargumentera vad som skrivs, i och med att jag har alltid haft ganska starka åsikter kring religiösa friskolor (och har inte helt tagt ställning till om jag är för eller emot) så valde jag en artikel som är förespråkar religiösa friskolor och så motargumenterar jag deras argument, och jag tänkte varför inte dela med mig mitt arbete till er,

Sverige är känt i världen för dens välutvecklade demokrati som omfattar bland annat rätten till olika friheter såsom yttrandefriheten, tryckfriheten och religionsfrihet. Dessa ”friheter” är grundläggande aspekter av den svenska mentaliteten- friheten att få vara vem man vill, säga sina åsikter (både skriftligt och muntligt) samt tro och praktisera den religionen du anser är den rätta. Du ska som svensk medborgare oavsett ålder, kön, etnicitet etc kunna praktisera din tro hemma, i skolan och i arbetsplatsen, det är självaste grundstommen i stadgan om religionsfrihet. Detta går inte att mottstrida och börs inte heller göra det. Dock borde vi ställa frågan - när vi talar om religionsfrihet i förhållande till etablering av religiösa skolor som en del av denna religionsfrihet- vems religionsfrihet talar vi då om? Barnets eller föräldrarnas?

I artikeln ”friskolor gör barn trygga” skriven av Mikaela Valtersson, Yvonne Ruwaida och Mats Pertoft, 2006, lyfts argumentet att varje familj har rätten till att fritt välja skola utifrån språk – sport eller religiösa intressen. Dock borde vi ställa oss frågan för vems bästa intresse är fylls denna frihetsvalet för? Familjens eller det enskilda barnets? Jag menar valet av skola bestäms dominerat av föräldrarna där barnen har lite att säga till om. Mycket på grund av att barnet är i ung ålder och inte riktigt har den insikten gällande valet som görs och dens direkta och indirekta påverkningar hos barnet. Hur vet man ens om barnet delar eller skulle ha delat föräldrarnas religiösa tro om barnet fick umgås med andra barn som delar andra trosåskådningar? Genom att låta föräldrarna få friheten att bestämma att barnet ska gå i en religiös skola utifrån föräldrarnas religiösa tro, strider detta då inte emot barnets frihet att själv få komma fram till vad hon/han ska tro på och inte bli ”inpräntad” en religion både i hemmet (som inte går att undvikas) och i skolan (som faktiskt går i större utsträckning att undvikas).

Lena Ringqvist skriver i sin debattartikel ”religiösa friskolor är farliga” (2005), att barnen inte kommer ifrån ”andligheten” som präglar de religiösa friskolorna och att de finner det svårt att finna en fristad. Ringqvist (2005) är kritisk till etableringen av religiösa friskolor och menar att lagen om religionsfriheten inte är lika gällande för barnen längre eftersom barnen inte får möjlighet att välja utan tvingas in i en osjälvständig religiös föreställningsvärld. Så det man bör tar ställning till är inte huruvida om vi borde ha religionsfrihet, vilket innefattar friheten att välja vilken skola man vill gå på, för det är självklart att det ska vara så. Utan det man ska ta ställning till är huruvida föräldrarnas frihet att välja vilken religiös skola deras barn ska gå på, där skolan fungerar som en enriktad kompass mot det ”rätta” hållet, är för barnets bästa intresse. Samt huruvida de inskränker mot barnens frihet att självständigt utveckla deras religiösa tro, utan att skolmiljön återspeglar en lika stor del som hemmamiljön när det kommer till synen på tro och religion.

I artikeln ”friskolor gör barn trygga” skriven av Mikaela Valtersson, Yvonne Ruwaida och Mats Pertoft, 2006, menar de att fokuset gällande diskussionen om att tillåtta eller inte tillåta upprättningen av religiösa friskolor är irrelevant. Då etableringen av religiösa friskolor i Sverige stöds av både Europakonventionens rätt och i enlighet med internationella konventioner. Utan diskussionen som bör lyftas fram är gällande utsträckningen av statens inblandning och kontroll av dessa skolor och om de ska ha rätt till offentliga bidrag. Lena Ringqvist skriver i sin debattartikel ”religiösa friskolor är farliga” (2005) att hon är relativt positivt till friskolor generellt, så länge friskolorna uppmuntrar till att eleverna får möjligheterna till att utveckla ett fritt och självständigt tänkande, där demokrati, jämställdhet och solidaritet ska prägla friskolornas utformning.

Dock kan man då fråga sig, hur ska religiösa friskolor kunna uppfylla kraven att låta eleverna utvecklas till att bli självständiga, kritiskt tänkande individer som gör ställningstagande med hänsyn och förståelse för andra faktorer och perspektiv, då eleverna deltar i undervisningar som förkastar Big Bang och Darwins evolutionslära, samt där sex- och samlevnad och homosexualitet är tabu? Där deras verklighetsuppfattning, världsbild och synen på rätt och fel presenteras av auktoriteter som representerar och står för något helt annat än vad skolböckerna lär ut? Bör staten verkligen vara delaktig i verksamheter som inskränker mot framtida vuxnas religionsfrihet och berövar dem samspelet med elever som har andra religiös- eller icke religiös tro och en annan syn på rätt och fel etc. Det vill säga kontakten med mångfalden gällande både olika tankesätt, trosåskådningar samt folkgrupper minskar (ökad segregering) för de elever som går i religiösa friskolor och på så sätt stävjar de från att utveckla ett brett, tolerant och självständigt tänkande.

 

Den attackerar dina tankar och du försöker kämpa emot Den. Fast Den är som ett virus som försvagar ditt mentala immunförsvar.  Den får dig att ifrågasätta alla dina val som har lett till platsen och livssituation som du befinner dig i, en plats och en situation som Den har fått dig att hata. Den har fått dig att ifrågasätta dig själv och hata personen du har kommit att bli. Du försöker tänka positivt och finna ljuspunkterna i ditt liv men Dens vän Ångest kommer och kastar en skugga över varje tanke som du har och slutar upp med att du vill inte röra på dig, du vill bara ligga i sängen där allting är förutsägbart, du vill inte fatta några beslut för du litar inte på dig själv och ångesten som är starkt inrotad i dig får dig att tänka ”tänk om du fattade fel beslut och det andra alternativet var det rätta”.

 

Du försöker finna hoppet i den hopplösa situationen som du känner, du försöker gräva dig ut ur det mörka hållet med desperationens spade, du kämpar. Dock känner viruset av denna antibiotika, vilket medför att viruset muterar sig och täcker nu varje mikromolekyl av din kropp. Du vill bara skrika "STANNA VÄRLDEN, jag vill av" och för en stund vill du inte leva samtidigt som du inte vill dö, du vill bara att tiden och världen ska stanna så du hinner andas, så du hinner fästa dina fötter på stabila grunder och göra dig påmind om allting och alla underbara händelser och människor som ditt liv har medfört. Du vill hinna samla dina krafter och kämpa emot de negativa tankarna och känslorna som växer och produceras allt snabbare än de glada och positiva tankarna. Men hur mycket du än försöker så hittar du inte paus-knappen till ditt liv och ditt liv fortsätter, dock känns det som om att det inte längre är du som har kontroll över ditt egna liv längre. Och nu kommer Dens andra vän med i bilden, vännen Panik. Panik över att ingen annan kommer förstå. Panik över att du aldrig kommer vinna kampen över Den. Panik över att det inte finns ett riktigt botemedel mot Den, utan Den är bara mer eller mindre aktiv, och nu är Den på autopilot och styr ditt liv med brutal hänsynslöshet och hämnd. Du vill springa ifrån Den mot någon/något som kan hjälpa dig i kampen mot Den. Men paniken över att chansen finns att det inte kommer finnas någon/något att springa till, någon/något att möta upp dig, är för stor för dig att ta riskera, så du är tyst.

 

Trots att Den - som kan liknas som ett virus-  inte lämnar samma fysiska spår efter sig - som exempelvis en förkylning gör - så märker din omgivning att du drar dig undan, du undviker ögonkontakt, och de vet inte varför. Så de frågar dig vad det är som är fel och du kan inte svara på frågan, eftersom inget är egentligen fel samtidigt som allting är det. Den har hijacked dina känslor och har gjort så allting känns fel när egentligen inget är fel, men hur förklarar du det för dem? Hur får du dem att förstå det? Du vill inte ha ögonkontakt med dem för du är rädd att de kommer se rakt igenom dig och listar ut att du bär på Den, och nu växer paniken över att du är ensam med att bära på Den, så du tittar ner på marken, upp mot himmelen, vid sidorna, du fäster blicken på vad och vem som helst, men så länge det inte blir ögonkontakt, och säger med ett leende att allting är bra när faktumet är att ditt mentala och själsliga tillstånd är döende.

 

Du är trött på att försöka och du vill bara ge upp och låta Den vinna över dig. Men glöm inte att allt och alla har sina motpoler, även de mest övervinnliga har sina akilleshäl och går att besegra, inklusive Den. Du måste bara använda rätt redskap, fight fire with fire. Så vad Den och dens vänner: ångestens, hatets och panikens kryptonit? JO svaret finner du inom dig, något som är lika odefinierad och osynlig som Den är, men starkare och uthålligare, om du bara har tillit och ger det tid. Jag talar om hoppet! Hoppet om att en dag så kommer du må bra igen. Det kanske räcker med att du har hopp om att du kanske inte kommer känna happyeverafter lycka men du kommer inte känna olycka heller. Hoppet om att en dag så kommer du kunna titta någon rakt i ögonen och säga ”jag mår bra och jag gillar mitt liv” och faktiskt mena det.  Och om du ger hoppet utrymme att växa så kommer hoppet att ta med sig sina kompanjoner Kärlek och Självrespekt till kampen mot Den och dens vänner. Hopp, kärlek och självrespekt kommer arbeta in sig in i kroppens nervsystem och skicka ut vaccin mot Den och dens vänner och förgöra sakta men säkert de pysiska skadorna som Den har lämnat efter.  Men för att hoppet ska ges utrymme att växa krävs det att du banar vägen för hoppet. Detta kan vara svårt att göra själv och när du känner att Den har ett alltför starkt grepp kring dig, så kämpa emot paniken som säger att du är ensam med att ha Den och vänd dig till någon som du kan tala ut med, det är alltid en bra början.

 

Don't fall into the trap of pretending everything's fine when you know it isn't. Talk about it!

 

Folk strävar mer än något annat i världen efter kärlek, men kärlek kan aldrig riktigt inträffa förrän du älskar dig själv. För hur kan du älska någon annan och ta emot dens kärlek när du inte ens kan ta emot kärlek från dig själv? Genom att acceptera och älska dig själv, genom att ge dig friheten att vara exakt den du är så kan du öppna upp ditt hjärta för att ge och ta emot kärlek. Och bara din närvaro som nu sänder ut positiv och kärleksfull energi runt din omgivning kommer göra andra människor lyckliga och se på dig som du ser dig själv, vilket är med kärlek. Du är den som mest har gjort sig förtjänst av din kärlek och acceptans, så innan du ger bort den till andra så börja med dig själv, älska dig och endast då kan du på riktigt börja älska andra! Eftersom om du inte kan älska dig själv, kommer du ogilla den tiden och energin som du investerar i andra men som du inte är tillräckligt villig i att investerar i dig själv också.

 

Jag förstår dock rädslan med detta, de är mycket lättare sagt än gjort visst? För vad händer om jag visar DIG vem jag egentligen är, alla mina perfektioner och imperfektioner, mina djupaste tankar och rädslor, mitt inre och sen gillar du inte det, du tar avstånd från det, tar avstånd från mig, och det är allt jag har att erbjuda, allt jag har är mig själv, så vad händer då? Hur ska min självkänsla, bilden jag har om mig själv hantera detta? Det är en hemsk rädsla att bära på och just denna rädsla har stoppat oss för att ta chanser med våra hjärtan vid ett X antal tillfällen. Men det är just därför vi måste ta chanser med våra känslor. Vi kan inte låta rädsla vara kaptenen som styr skeppet som är vårt liv. Utan vi måste ta styret och kontrollen över vårt liv. Det är bara en del av vägen mot framgång (alla former av framgång- i kärlek, karriär, i livet) som är medvetet och logiskt, resten av vägen är ett hopp som du måste ta mot det okända, mot det ologiska och mot vågorna. Det är ett hopp av tro och envishet, inbakad med känsla av att man har gjort sig förtjänt av denna framgång.

 

Och ja du kommer någon i ditt liv, kanske flera gånger, möta människor som inte känner samma sak som du känner för dem, du kommer ge dig in i ett projekt och det kommer inte gå som du hade hoppats på, that’s life. Men istället för att fokusera på dessa människor och dessa förluster, så borde du fokusera på de människor som du har i ditt liv, som har sett vem du är och älskar dig för det. De har sett igenom ”slöjan” och släppt in dig i deras liv, ta näring från det och inte från de som inte lyckades se igenom ”slöjan”.  Koncentrera dig på de framgångar du har uppnått i livet, exempelvis de vänskapsband du har format, och istället för att glömma bort våra ”misslyckande” och negativa händelser i våra liv borde vi ta lärdom från dem och ta med dessa lärdomar in i vårt nya livskapitel. Genom detta kan vi höja vår självkänsla och finna vårt värde.  Genom att tro att du kan lyckas, och känna att du förtjänar denna lycka och tron att du kommer få uppleva denna lycka är vad självkänsla handlar om, och bidrar starkt till ett blomstrande medvetande och självrespekt.

 

Ja jag vet att det är ibland lättare att vara någon annan än sig själv för en stund, glömma sina problem, fly från sin mentala värld och från sig själv. Men istället för att tränga undan de problem som man försöker undvika, genom att gå in i någon annan roll, borde vi lyfta fram de problem som har lindat in vår självkänsla med en metallkedja, som i sin tur är fäst i en ankare i havets botten. Vi borde konfrontera de människor och händelser från vårt förflutna och nutida liv som håller vår självkänsla gisslan med en pistol och som vägrar ge tillbaka den. Och det kan vi endast göra när vi inser att denna pistol är endast fylld med blanka skott, i form av tomma ord som inte har något värde, tills det ögonblicket som du ger det ett värde. MEN tänk på att lika snabbt du gav det ett värde kan du ta bytta ut det mot ett annat. Du har makten, du har alltid haft den, du måste bara gräva djupt inom dig och finna den, för att sedan använda den.

 

Jag har alltid varit fascinerad över hur mycket ens självkänsla påverkar ens sätt att värdera och se på sig själv. Hur vi inte ens är medvetna om att hur vi ser på oss själva är troligtvis den mest avgörande faktorn vid val av beslut som vi fattar, stora som små. Att hur vi väljer att se på oss själva kommer starkt inverka på vårt självförtroende och hur vi väljer att bemöta världen, hur mycket vi väljer att låta världen få ta del av vem vi är som personer och de unika egenskaperna som vi bär på. Anledningen till varför jag skriver ”hur vi väljer att se på oss själva” är därför att jag tror med all övertygelse att det är ett val vi själva gör.

Vi väljer att se på oss själva och värdera oss på ett visst sätt och flera gånger gör vi misstaget då vi väljer att ta till oss hur andra människor ser och värderar oss.  JA folk värderar oss och ser på oss på ett visst sätt (detta kan både vara utifrån ett positivt eller negativt synsätt) och JA det är allt för lätt att ta till sig deras syn och börja se på oss själva utifrån deras ögon. MEN det är ett val som du gör. Det är du som väljer att släppa in deras värderingar och åsikter och det är du som väljer att tillåta dem definiera ditt värde. Din röst borde vara starkare än deras, du borde inte välja att ta till dig andra människor syn på vem du är och ditt eget värde. Och om du ändå ska tillåta att påverkas av andra människors värdering av dig, välj då att släppa in de positiva bilderna och inte de negativa. Välj då  att påverkas av de som står dig nära, de som vet dem du är, de som umgås med dig, de du väljer att anförtrodda dina tankar, känslor och åsikter för, de som enligt dig själv känner dig bäst.

Att ha låg självkänsla och konstant se ner på sig själv och sitt värde, samt känna att man inte förtjänar ”drömmen”, är som att köra genom livet med nödbromsen på, aldrig riktigt njuta av färden, utan ständigt leva i oro, tvivel, ångest och hopplöshet, som om man kör igenom en mörk tunnel som aldrig verkar ta slut, där ljuset är för långt bort för att ens se den.  Martin Luther King Jr sa en gång att psykologisk frihet- en fast känsla av självkänsla- är det starkaste och mäktigaste vapnet mot den långa natten av fysiskt slaveri, och jag kan inte göra något annat än att hålla med honom. Tillåt inte dig bli en fånge i någon annans värld, tillåt dig inte bli en mentalslav, en som tillhör världen, som endast existerar med ett värde om andra bekräftar den. NEJ du tillhör inte världen, världen tillhör dig, och du ska inte bli bekräftad av andra, utan ditt värde och vem du är existerar oavsett deras bekräftelse. Självkänsla är bilden man har av sig själv, så varför ger du bort penseln och låter andra måla upp bilden om vem du är och ditt värde? Ta tillbaka den!

 

Att önska att du var någon annan är slösa bort personen du är. Din humor, dina egenskaper, ditt sätt att se och uppleva världen samt ditt sätt att bemöta människor är något som inte bara har utvecklats från din barndom och från din omgivning men är även kopplat till ditt utseende och egenskaper. Hur du ser dig själv och tror andra ser dig (söt, snygg, ful, smal, tjock, smart, dum etc) kommer påverka ditt sätt att agera och om du fick valet att ändra hur du ser ut eller hur din barndom var, är chansen stor att allt annat som jag nämnde ovan kommer per automatik ändras med det. DU kommer inte vara DIG längre, med dina unika egenskaper och tankemönster. Så istället för att önska att vi kunde förändra våra fysiska drag så borde vi förändra vårt sätt att se på oss själva. Istället för att ständigt fråga oss själva vad vi saknar, borde vi fråga oss vad är det vi har som andra saknar? Varför ska vi ständigt jämföra oss med andra och försöka efterlikna dem, både utifrån ett utseende- och personlighets perspektiv?.  Jag menar av de över 7 miljarder människor som bor i denna värld så kan ingen absolut ingen av dem göra ett bättre jobb med att vara du än du, så varför ska du ge upp det du gör bättre än de resterande 7 MILJADER människorna och försöka efterlikna någon annan? Tro på att du kan mer än vad du känner att du kan eller vad du är beredd att erkänna att du kan!

 

Vi borde inse att vi har en styrka som väger mer än så kallad IQ och denna styrka är en kombination av tro och envishet – Ha tron att du kan uppnå det du vill, och ha envisheten att aldrig ge upp och kämpa för den. Du måste inte bara ha tilltro på dina drömmar för att de ska komma till uppfyllelse utan du måste tilltro till dig själv. Men vad du än väljer att göra, älska dig själv för att du gör det, och vad du än känner, älska dig själv för att du känner det. Jag menar gå ut i världen och arbeta som pengar inte har ett större värde, skratta utan självkontroll, sjöng som om ingen hörde dig, dansa som om ingen såg dig, älska som du aldrig tidigare har blivit sårad, lev som du alltid velat men aldrig trodde var menat för dig, och utgå från att du är en 10a trots att du ibland känner dig som en 4a. Allt annat vore en bitchslap mot gåva som du har fått, vilket är LIV!

 

 

(DEL 2 kommer i övermorgon, ville inte bomba er med för mycket text)

Tycker ni inte att det är intressant att när en svensk med utländskbakgrund gör något som Sverige kan vara stolt över så benämns han/hon som svensk? Han eller hon blir en del av den ”svenska Sverige”, exempelvis Zlatan Ibrahimovic som ständigt refereras som ”svensk fotbollshjälte”. Eller varför inte artister som Eric Saade eller Darin etc. Jag har nog inte läst om att de kommer från Libanon respektive Kurdistan i median utan de refereras istället som ”svenska stjärnskott”. Medan om en svenska med utländskbakgrund begår något brott eller liknande då refereras han/hon från landet han/hon ursprungligen kommer ifrån eller som utländska t.ex. ”Svensk-libanes” det vill säga han är inte svensk, han är libanes med ett svenskt pass, det är inte samma sak. Eller ”två utländska män rånade en butik”. Dessa ses inte som en del av den svenska Sverige utan som något separat och avskiljt från landets ”rätta” befolkning. Tidningar har även en tendens att nämna mer ”invandrare” i koppling till negativa associeringar som t.ex. arbetslöshet, bidrag, brott och våld. Detta gör att man lätt kan bilda fördomar mot dessa grupper på grund av brist av rätt information och kunskap.

Jag har tänkt och reflekterat mycket kring fördomar och rasism. Många blandar ihop dessa begrepp med varandra, men frågan är när övergår man från att vara fördomsfull till rasist? När vi säger positiva fördomar såsom människor från Afrika och Mellanöstern är bättre på att dansa (de har det i blodet), muskulösa män är tuffa, asiater är fett smarta eller muslimer har bra självkontroll så höjer ingen rösten och ropar RASIST.  Men skulle någon säga negativa fördomar som exempelvis invandrare har moraliskt lättare för att begå brott än svenskar, asiater kan inte köra bil, människor från mellanöstern är mer våldsammare, då skulle man få grova motreaktioner och utskällningar och någon skulle med alltrolighet säga ”jävla rasse”. Så vad är skillnaden mellan fördom och rasism? Och när går gränsen mellan dessa två?

Som jag ser det så är fördomar när man identifierar en grupp eller en individ med vissa specifika egenskaper, och att dessa egenskaper är faktamässigt oberättigat. Det kan räcka med att vi får hörtalas om en främmande grupp som vi tidigare aldrig har hör något om, och helt plötsligt kopplar vi denna grupp till vissa egenskaper. Det kan räcka med att vi säger ”somalier” och helt plötsligt har somaliska individer blivit associerad med egenskaper som är kopplat till hela Afrika, som om det vore ett land med en befolkning och att denna somaliern är deras representant . När faktumet är att Afrika är en kontinent på samma sätt som Europa och innefattar 57 länder. Så hur uppkommer dessa fördomar?


Jag tror för att mentalt överleva vardagen, där vi ständigt blir bombade med nya sinnesintryck och informationsflöde, där vi möter nya människor varje dag, krävs det att vår hjärna sorterar och gallrar bort information. Detta för att kunna göra sin omgivning mer begriplig och hanterbar. Människor strävar efter att sätta saker i sammanhang och kategorisera allting för att inte bli alltför överväldigad, och det gör vi genom att använda sig av stereotyper som är byggda på fördomar. Hade vi inte haft förmågan att kategorisera, sätta saker i sammanhang och sortera information som vi får, hade vi drunknat, och vi hade tappat det grovt! Så fördomar har vi alla, det är inget vi kan komma ifrån och dem är oftast inte skadliga om den används rätt.  Fördomar är ett verktyg som allt annat, ett verktyg som gör att vi kan orientera oss i samhället och göra samhället begripligt. Men som alla verktyg måste du ha rätt kunskap innan du använder dig av den. Du måste ha kunskapen om att fördomar är byggda på okunskap, är byggda på generaliseringar, byggda på felaktiga intryck som vi får från median/omgivningen, är byggda på bekvämlighet och tidsbrist. Dessa fördomar har ingen legitim grund.


När du inser att anledningen till varför du blir mer rädd när du sent om natten går förbi en grupp av killar med utländsk bakgrund än vad du skulle bli om du gick förbi en grupp av etnisk svenska killar, är för att du har fördomar. Fördomar om att dessa utländska killar är mer benägna till våld, och att de är farligare. Och när du inser att det faktiskt är en fördom som ligger till grund för din rädsla, kommer du inse såsom med alla fördomar att dem har inte någon legitim faktagrund att stå på. Och du kommer då förhoppningsvis inte bemöta dem utefter dina fördomar, de har inte gjort sig förtjänta av din rädsla, hat eller allmänt negativa inställning mot dem. Fördomarna kommer med all trolighet finnas kvar, men nu vet du om deras existens och kan därför inte behöva påverkas av dem på samma sätt. Samtidigt gör du dig fri från de känslor som fördomarna kan föra med sig som exempelvis rädsla.  


Det är här jag gör en skillnad mellan fördom och rasism. För som sagt alla har fördomar om allt – allt från musiksmak, klädstil, etnisk- och ekonomisk bakgrund, yrke till kompisgäng. Men om man vet att dessa fördomar inte överensstämmer med verkligheten så är du bara fördomsfull med insikt att dessa fördomar är enbart ett verktyg och inte fakta. Men om du använder dessa fördomar för att generalisera, bemöta och värdera grupper utifrån dessa fördomar, så inträder vi rasismzonen. När du faktiskt tror att dina fördomar är fakta, att dessa fördomar på något sätt är vetenskapligt bevisat och du utgår från det i första hand när du samspelar med någon som du har fördomar mot, och du kommer värdera denna person/grupp lägre eller högre beroende på om de är negativa- eller positiva fördomar, så är vi inne i rasismens hus. Med andra ord kan man säga att fördomar fungerar som verktyg för att mentalt överleva och går fel när vi använder verktyget för att skapa rasism och hat. De klockrenaste exemplen i en storskala är Nazisternas Tyskland och Sydafrikas Apartheid. Dock sker det mycket på individnivå och är oftast omedvetet, då rasismen har smugit in i vår omgivning främst genom media, filmer, i språket, i skolböcker och i tidningar.  

I övermorgon (fredag) publicerar jag del 2, där jag går lite djupare in i detta ämne och resonerar kring exemeplvis "När en svensk med utländskbakgrund gör något som Sverige kan vara stolt över så benämns han/hon som svensk. Medan om någon med utländsbakgrund begår exemeplvis brott så benämns han/hon som invandrare".  Jag delar upp texten eftersom jag vill inte "mörda" er med för mycket text!

Har du någon känt dig som en främling? Du kan vara med samma människor som du alltid är med men denna gång känns inte allt som det brukar kännas, denna gång känner du dig som en främling bland dina nära och kära. Du sitter bland folk som skrattar och talar intensivt med varandra och du brukar vara en av dem men allt du nu kan göra är att ge dem ett liten leende då och då och ett litet skratt så de inte misstänker något. Istället observerar du dem för att se om de har förändrats men finner inga större förändringar. Du analyserar omgivningen och försöker finna vad som är annorlunda med den men även där finner du inga större förändringar. Ändå känner du att allt är inte som det brukar vara.  Du skrattar inte åt samma saker längre och du tänker att det säkert beror på att de som drog skämten är inte lika roliga som de var förut, att de har förändrats och inte du. Dock svarar det inte på frågan varför alla andra i rummet skrattar åt samma skämt. Du kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är annorlunda men någonting är det.  Samma dansgolv du älskade att flippa på känns nu mer trångt och jobbigt. Samma väg som du alltid brukar gå känns mer obehaglig och främmande och du ställer dig frågan: Har folket och omgivningen förändrats så de har blivit främmande för mig eller är jag främlingen?

Det kan ta timmar, dagar, veckor eller månader för dig att inse att omgivningen och umgänget är som den alltid är, din familj beter sig som de alltig gör, inga yttre förändringar har skett. Det är inte dem som har förändrats och blivit främmande, UTAN det är du som har förändrats och beaktar din omgivning, dina vänner och familjemedlemmar med helt andra ögon. Du inser att du är inte samma person som gick och la sig för några kvällar sedan. En förändring har inträffat, vad denna förändring kan bero vet du inte riktigt, det kan vara många, det kan ha skett dramatiskt eller en långsam process. Men helt plötsligt ser du saker från helt andra perspektiv, du ser saker som kanske alltid har varit där men du har varit för blind för att märka av dem. Anledningen till varför du känner dig mer otrygg när du beger dig hemåt kan vara för att du nu inser att samhället inte är lika tryggt som du en gång trodde att den var, du ser farorna som du inte såg förut. Din oskyldiga bild på världen håller på att rasa samman. Du inser att det som fick dig att skratta är inte lika roligt längre, de ämnen som du älskade att diskutera med dina kompisar om såsom skvaller, kläder och utseende exempelvis intresserar dig inte lika mycket längre. Den bilden du hade på vem du ville att din blivande pojkvän/man eller flickvän/fru skulle vara, de egenskaper och utseendemässiga drag hon/han skulle besitta överensstämmer inte längre med den du nu vill ha eller söker efter. Bilden på vad du ville göra med din framtid börjar du ifrågasätta. Och du känner kaos inombords och känslan av panik sprider sig i hela kroppen, eftersom den personen du alltid har varit, är du inte längre. Din trygga identitet är nu helt rubbad.  LUGN få inte panik, du är inte konstigt eller drabbad av en exotisk sjukdom utan du håller på att utveckla en ”nyare” version av dig själv. Denna utveckling sker oftast flera gånger under en livstid.

 

Ett val du kanske inte gjorde men har ingen kontroll över. Du kan låsa in dig i ditt rum, eller fortsätta diskutera de ämnen som du nu finner mer tråkiga i hopp om att du kommer börja gilla dem igen, du kan fortsätta dansa och tänka ”jag får i alla fall en work out nu” och hoppas att taggningen som du en gång kände ska komma tillbaka. Du kan dejta den typen som du dejtade innan och hoppas att attraktionen du kände förut kommer komma tillbaka. Du går bara igenom en fas hoppas du på. Du kan motarbeta din förändringsprocess, för det är det trygga och bekväma beslutet. Om du hänger med samma människor, talar om samma sak, jobbar inom samma jobb och allmänt lever som du alltid levde, behöver du inte ta steget mot det okända, mot det främmande. Där du måste samtala med människor du aldrig träffat på förut, där du måste ta större chanser vilket ökar dina risker att misslyckas (men samtidigt ökar dina chanser för framgång), där du måste ta chanser med dina känslor och kanske bli sårad, där du måste helt enkelt kämpa på ett sätt som du aldrig behövde förut. Eftersom förut var allting redan ditt – dina vänner, dina intressen, helt enkelt din identitet. Och nu står du mot utmaningen att omdefiniera vem du är, vilka intressen du har och vilken roll du vill spela. Det är en känslomässig bergodalbana. Och du vet inte om du är beredd att åka den, för du vet inte hur det kommer sluta.

 

Du kan välja det trygga valet, där du är den du alltid har varit ELLER så kan du sätta dig längst fram i den bergodalbanan och ta ditt livs åktur. Du kan bemöta denna förändring med öppna armar och istället för att motarbeta den, vilket är det säkra kortet. Kan du dyka in i förändring, ta steget mot det okända med ett leende, testa på nya saker och på så sätt ta reda på vad det är som nu intresserar dig, vad det är som väcker din nyfikenhet, vad är det nu som får dig att skratta och som får dig att prata så länge att din mun blir torr och du hinner inte andas för det är så mycket du vill ha sagt. Gör dig en tjänst och tillåt dig att testa på olika saker, våga utveckla känslor och våga riskera att bli sårad. Gå emot strömmen, gå emot vad som är det rådande idealet i din grupp/omgivning om det så krävs för att uppnå vad du nu –än strävar efter, kan vara jobb, utbildning, eller sport etc. Och om dina vänner är dina vänner på riktigt så kommer de stötta dig oavsett vad, och din familj borde älska dig för vad som gör dig lycklig.

Ge näring till dig liv genom nya erfarenheter och upplevelser, genom nya kunskaper och tankar och genom att ta ett ”leap of faith”. Och om du faller så har du din omgivning att hjälpa dig stå på fötterna igen, men framförallt har du dig själv. Du har fått gåvan att ge näring till ditt liv så du kan växa som människa. Jag säger inte nu att du ska kappa dina kompisar som du tidigare hade eller inte prata de ämnen som du brukade prata, absolut inte. Dina kompisar, din familj, din omgivning och allt annat är ju en del av vem du är, de är ju med i din förändringsprocess.  Men det jag säger är att låta dem vara en del av ditt liv och inte att ditt liv är kopplat till hur de uppfattar sina egna liv eller hur det uppfattar dig.

 

Ge dig friheten att bli den bästa versionen av dig, och för att det ska ske kan du inte leva i din trygga box, du måste ta risker. För i slutändan ångrar man inte mest de chanser man tog och kanske föll utan de chanser man aldrig vågade ta. Eftersom den värsta tanken som man kan gå runt och bära på är ”tänk om” ”tänk om”, och om den tanken är närvarande så kan jag garantera att känslor som ångest, tvivlen och förlust inte är långt bort!  Om de säger att du har förändrats är det bara därför du har slutat att leva ditt liv efter deras livsstil och har nu börjat leva efter din egen och grattis till dig för det!

Jag har legat om nätterna i flera år med en återkommande tanke, varför tar vi inte chanserna som livet har givit oss för att uppnå våra drömmar. Varför tvekar vi när möjligheten för något underbart dyker upp, det kan vara t.ex. ett jobb, ett romantiskt intresse från någon, en utbildning eller ett flytt till ett annat område/stad/land. Varför är det enklare för oss att ta emot kritik än komplimanger? Varför skrämmer det oss när saker går som det ska och vi väntar hela tiden på att den andra skon ska falla? Och vad är vår egentliga rädsla? Är vår rädsla att vi kommer falla och vågar därför aldrig ta risken eller är vår rädsla att vi kommer lyckas flyga? Vi alla är födda med en talang men hur kommer det sig att få personer utvecklar den talangen fullt ut?

 

Vi har en rädsla inom oss, en rädsla om att vi är otillräckliga, att vi inte har det som krävs för att uppnå våra drömmar. Likväl tror jag att denna rädsla om att vi inte har det som krävs för att bli den vi vill bli och göra det vi vill göra är en konstruktion av samhället, som placeras oss i vissa kategorier och tillskriver oss egenskaper och värderingar som vi sedan omedvetet socialiseras in i. Denna rädsla av otillräcklighet är dock inte vår största rädsla som vi ständigt kämpar för att övervinna. Utan jag tror jag att vår största rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla, att vi vet djupt inne i våra hjärtan att vi kan uppnå vad som helst. Det är vår kapacitet för storhet som skrämmer oss och vi tror oss inte förtjäna den. Det är vårt ljus och inte vårt mörker som skrämmer oss som mest. Vi vet att vi kan uppnå våra drömmar men omgivningen delar kanske inte samma syn så vi böjer oss för deras tänkande och låter dem vinna över oss. Ett tvivel börjar växa i vårt hjärta om att vi inte förtjänar dessa storheter, dem är inte till för oss utan dem är till för ”de andra”, exempelvis de med pengar. Och där med begår vi den största synden vi kan begå mot oss själva, vi börjar ifrågasätta vår kapacitet för att uppnå otroliga saker och vi börjar ifrågasätta vårt värde. När jag börjar ifrågasätta mitt värde och börjar nedvärdera mig själv så tillåter jag andra att göra samma sak.

Vi lever i ett hierarkiskt samhälle som kategoriserar människor utifrån deras etniska, sociala -och ekonomiska ställning och med denna kategorisering inpräntas vi de egenskaper och tankesätt som är kopplat till detta fack, oavsett om har dessa egenskaper eller inte. Vilket gör att vi börjar ifrågasätta oss själva och ställer oss frågan vem är jag att vara intelligent, framgångsrik, rolig, vacker, talangfull och underbar?  Vem är jag att klättra mig uppåt i den hierarkiska stegen när inte folket i min omgivning har lyckats?

 

Dock ställer vi helt fel frågor till oss själva, frågorna ska inte vara vem är jag att vara intelligent, framgångsrik, rolig, vacker, talangfull och underbar? Och varför skulle jag lyckas skapa en bättre framtid för mig själv med ett lyckligt slut när så många inte lyckas?  Utan frågan du ska ställa dig själv är vem är jag INTE att vara dessa egenskaper och varför skulle jag INTE få det slut som jag vill ha? Du är inte dem! Deras misslyckanden ska inte tillskrivas till dig, och de ”kännetecken” som är kopplat till vars du bor, din familj eller vänner är inte dina egenskaper. Du är unik, individuell och kan uppnå vad som helst. Att du spelar litet gynnar inte världen för fem öre. Att du handlar tryggt efter de ramar som samhället ramat in dig i är en otrolig otjänst du gör dig själv. För du tillåter andra definiera vem du är och ditt värde. Alla förtjänar lycka, det är vår medfödda rättighet som människa, och världen tjänar inte på att du går runt och nedvärderar dig själv och inte vågar ta din givna plats i denna värld och uppnå din födelserättsliga lycka. Storhet kan endast inträffa när vi börjar tänka stort. Samt när vi har tilltro på att storheten är möjlig att uppnå, och inte bara att den är möjlig för någon att uppnå utan den är möjlig för dig att uppnå.  Dock är det värt att nämna att innebörden av storhet ser olika ut beroende på vem man är och hur man ser på storhet och lycka. Den enas storhet är inte mindre värd än den andres storhet. Storheter är gott och gott kommer i olika former och skepnader men de har samma positiva utfall, den lämnar ett positivt fotavtryck efter sig.

 

Kapaciteten för oss att åstadkomma saker är oändliga och det enda som stoppar oss från att göra det är vår nedvärdering av oss själva som leder till att vi tillåter andra att behandla oss utifrån detta. Och jag tror genom att tillåta oss själva att skina, genom att tillåta sig själv vara vacker, smart, rolig och underbara kommer du tillåta andra i din omgivning att vara detsamma, eller i alla fall sträva mot det. Om du tillåter dig själv att vara lycklig, förtjäna en bra utbildning, ett bra yrke (oftast leder den ena till det andra men nödvändigtvis inte) eller om du tillåter dig själv att utveckla din unika talang (vilket alla har) så kommer du inspirera folket i din omgivning att sträva efter samma sak och inse att de också har samma kapacitet och värde som du har.  När vi frigör oss själva från rädslornas kedjor så frigör vår närvaro automatisk andra människor i vår omgivning från deras rädsla, och vi kan tillsammans sträva efter storhet.

 

Detta inlägg är inspirerat av Marianne Williamsons dikt.

 

BTW: Tack alla läsare som gjord världspremiären fett lyckad, vart chockad när jag såg att över 90 har läst den. Ni har satt rippan väldigt högt alltså (lite panik) men förhoppningsvis så kommer jag lyckas hålla ert intressa för bloggen vid liv:P

 

Det finns de nätter där jag inte kan sova alls för min hjärna har tagit över och den vägrar somna, den väljer att då bli aktiv,och jag ligger i sängen och bara tänker på allt från himmel och jord. Frågor gällande: Guds existens, Genus, Religionens betydelse i samhället, Miljö, Politik, Självuppfattning och identiteter, rasism/fördomar, västvärldens exploatering på den tredje världen och dens konsekvenser, definitioner av olika begrepp såsom kärlek och ”svensk”, musikens betydelse, samt existentiella frågor (meningen med livet etc.), håller mig vaken om nätterna och ger mig ingen ro förrän jag har fått frågorna delvis besvarade. Dessa frågor har oftast ingen enhetligt svar utan svaren är många och skiftande, där svaren är olika beroende på olika perspektiv och synsätt. Vilket leder till att man ständigt måste utveckla svaren, när nya perspektiv och kunskap dyker upp. Dessa frågor är anledningen till mitt slitna ansikte och allmänt höga beteende. Dessa frågor är anledningen till varför mamma alltid skriker på mig och säger att jag aldrig kommer gifta mig, när hon ser mitt hår, som är helt kaos. Men som jag inte pallar göra någonting åt av ren trötthet. Dessa frågor - mer specifikt två frågor gällande hur vill man bli ihågkommen - är anledningen till varför jag väljer att skaffa en blogg, hundra miljoner år efter alla i världen har skaffat en.

Så här är historien bakom varför jag väljer nu att skaffa blogg, ”How I Made A Blogg”, som tur är denna historia inte lika lång som historien bakom ”How I Met Your Mother”.

Jag hade just avslutat att se en film om en tjej som bekämpade cancer och i slutändan förlorade hon den kampen och dog i en väldigt ung ålder. Jag hade sett sådana filmer tidigare och andra filmer där folk dör, så detta var inte märkvärdigt. Dock påverkade den mig otroligt mycket. Den natten som ni nog kan tänka er kunde jag inte somna, det var två frågor som vägrade dö och gav mig den sjukaste ångesten, dessa frågor var: Om jag dog nu vilket arv skulle jag lämna efter mig och hur skulle jag bli ihågkommen? För det första vill jag klargöra något om mig - Jag är inte rädd för att dö, döden är oundvikligt. Det är en del av livet och gör livet så mycket vackrare och uppskattbart. För jag vet att jag aldrig kommer kunna leva om ett ögonblick/händelse två gånger, livets händelser kommer aldrig i repris, livet har ingen ”Rewind” knapp som vi kan trycka på när vi vill gå tillbaka i tiden och ändra på vår handling och på så sätt ändra framtiden.  Det vi har är en ”Replay” knapp som gör att vi kan leva om händelser och upplevelser i form av minnesbilder.

 

Så hur kommer folk minnas mig? Vilket arv har jag lämnat efter mig? För att besvara denna fråga insåg jag att jag måste ställa och besvara en svårare fråga: Hur vill jag att folk ska minnas mig? Vad vill jag att de ska tala om när de talar om mig? Jag tycker allmänt att alla borde ställa sig denna fråga. Jag tror att ställa sig denna fråga kommer göra en till en ”bättre” människa för när man svarar på den frågan kommer man förhoppningsvis inse (såsom jag insåg) att man vill bli ihågkommen för vem man var som person, för ens handlingar, för hur man behandlade folk och hur man fick folk i sin omgivning att må.  Detta behöver inte handla om döden utan allmänt hur du vill att folk ska tala om dig när ditt namn dyker upp.

 

Behandlar man dem dåligt och tänker mer på det materiella och ytliga är det de folk kommer referera till när ens namn nämns i diskussioner. Är de det man vill bli ihågkommen för i första hand? En snygg person med snygga kläder och hade alltid den senaste tekniken eller vill man att de ska prata om hur man var som person, ens inre? Jag insåg att jag vill att folk ska prata om vem jag är som person och inte de kläder jag bar eller hur förstörd jag såg ut de dagar jag verkligen inte pallade styra upp mitt face eller hår.  Inte för att jag inte tror att det är möjligt att prata om mig vid det här laget utan att nämna slitenheten som är kopplat till mitt utseende och personlighet. Jag anser att i slutändan så är man inte sina kläder, sitt utseende eller sina materiella ting, det är orelevant. Vad man är enligt mig är sina ord och handlingar. Det är det folk kommer värdera dig utifrån och minnas dig, och för att folk ska komma ihåg dig för dina ord och ställningstagande så måste du ju yttra dem. Det är något endast du kan göra och ingen annan, endast du kan säga det du känner måste uttryckas och inte lämna något osagt som du känner behövas sägas!

 

Jag vill lämna ett positivt fotspår i denna värld, ett litet avtryck, och till min hjälp är bloggen, där bloggen kommer fungera som min manifesta för åsikter, funderingar och ställningstaganden.  Jag vill att min syn gällande alla dessa frågor jag skrev ovan om Guds existens etc. ska stå skrivet för alltid och för evigt, även om inte en enda person kommer läsa den. Jag vill att världen ska veta att det finns en random tjej som bor i en random stad som tänker på dessa frågor och försöker på bästa sätt besvara dem och hoppas att de hjälper någon som kämpar med samma frågor.

 

Så välkommen till min blogg biiiiiiiitches;)

 

BTW: ni kan tänka er vilke n ångest jag fick och hur lite jag sov den natten jag hörde Beyonces jävla ”I was Here” för första gången och hennes text förstärkte min redan existerande tankar, funderingar och ångest.

"I wanna leave my footprints on the sands of time
Know there was something that, and something that I left behind
When I leave this world, I'll leave no regrets
Leave something to remember, so they won't forget”